Om mig

Jag hittade inte till psykologin för att jag visste att det var det jag ville. Det började tidigare än så, med en drivkraft att förstå. Hur vi fungerar. Varför vi gör som vi gör. Och varför det ibland är så svårt att förändra något, även när vi vet vad vi borde göra.

Jag vet hur det känns inifrån. Jag växte upp i en miljö som krävde mycket. Det gjorde att jag tidigt började försöka förstå det som hände, både i mig själv och runt omkring mig. Och som ofta blev det som var svårt också det jag lärde mig mest av.

Det var där jag började utforska hur mitt inre tillstånd gick att påverka. Det blev startpunkten för ett utforskande som pågår än idag.

Det var först några år efter min examen som jag på riktigt började intressera mig för psykologin. Plötsligt satt jag i situationer där det inte räckte med vaga teorier och en diffus förståelse. Jag behövde förstå vad jag gjorde, varför jag gjorde det och vad som faktiskt hjälper.

Jag har länge tänkt att jag lär mig långsamt. I efterhand har jag förstått att det snarare handlar om hur djupt jag behöver förstå. Jag behöver låta saker ta tid. Pröva dem.
Se vad som håller. Men det innebär också att när något väl landar så sitter det.

För att det ska vara användbart behöver det för mig hänga ihop på flera nivåer samtidigt. I erfarenhet. I forskning. I det som återkommer i olika traditioner och perspektiv. Och i det jag ser i förändringsarbetet med klienter.

När något stämmer på de nivåerna börjar jag lita på det.

Utifrån det ser jag ofta på det här arbetet i termer av energi. Vad som tar den. Vad som bygger upp den. Och vad som gör att det du gör börjar ge mer tillbaka över tid.

När man arbetar med människor länge börjar mönster bli tydliga. Det som ser ut som motstånd är sällan motstånd. Det som ser ut som oförmåga är sällan oförmåga. Ofta är det uttryck för hur kroppen och psyket har organiserat sig för att hantera det som har funnits.

När man ser det försvinner behovet av att döma. Det ersätts av nyfikenhet.

Det perspektivet tar jag med mig in i varje samtal.